Wednesday, May 29, 2013

Veteranernas dag idag


Idag är det veteranernas dag i Sverige.
Pajaserier tycker kanske en del. Sentimentalt trams och militärpropaganda tycker kanske andra.
Det är okej. Vi får tycka vad vi vill här.
För de som tjänstgjort som soldater i fredens tjänst handlar det om en dag av minnen. Många gråter en skvätt. Många är stolta.
Det är inte alla minnen som är vackra. Minnen som skaver ännu, efter många år.
Om du möter någon på stan idag som har en liten gul symbol eller kanske små färgglada märken på bröstet (medaljribbor) så får du så klart tycka att det är både är pajaseri och trams.
Om du ändå inte tycker det så ge dem gärna ett leende eller en uppskattande nick, mer behövs inte.
Orden nedan skrev jag i annat sammanhang, men de handlar om just det här.


Jag bär på en säck. En plastsäck med en kropp i.
Säcken är för lätt. Den borde väga mycket mer, men allt finns inte med, allt gick inte att hitta.

Jag bär på en säck med resterna av en människa medan en präst och en politiker bråkar sidan om. De anhöriga vänta i rummet intill, väntar på det värsta.
Att försöka känna igen det som inte går att känna igen, att bekräfta att det är deras dotter jag bär på, deras kött och blod.
Men prästen och politikern bryr sig inte, de fortsätter att bråka.
Det känns ovärdigt. Här bär jag på någons älskade, ett offer för ren ondska. Och de står och munhuggs om makt och revir. Det är så ovärdigt.

Efteråt möter jag en skog av kameror och mikrofoner. Måste resa mig över situationen, vara lugn och tydlig. Måste prata om antal döda, om identifieringar, om vad som händer härnäst.
Men får inte säga vad som snurrar i mitt sinne, vad som bränner i min själ.
Varför var säcken så lätt? Var är resten?
Eller egentligen bara: Varför?
Varför?

En annan dag, en annan plats. Jag hjälper en kvinna, en rynkig gumma i huckle. Jag är där som skydd.
Min kropp, min Glock, bara tack vare dem kan hon återvända till sitt hem, sin gård som hon en gång tvingades fly från. Om än bara för en stund.
Vi går bland knotiga fruktträd, bland vildvuxna bärbuskar. Hennes träd, hennes buskar. Hon gråter. Pekar på svartnade ruiner.
– Här bodde jag i hela mitt liv. Där hängde de min man. Nu är allt förstört.
Jag kan inget göra, mer än att lägga en tröstande hand på hennes axel. Har själv inga svar, bara frågor.
Varför?
Varför?

Den onda döden, den som inte borde finnas, den får mitt inre att snöras ihop. När någon avslutat en annans människas liv för att de kunde.
För att de ville.
För att det gick.
Den döden är fruktansvärd.

En ung man, kanske 21, kanske 23, går först i processionen. Han bär ett stort träkors med namnet på en kvinna.
Hans älskade, hans allt.
Hon skulle köpa brudklänning inför bröllopet när någon drog av 500 kilo sprängämne under bussen.

Hur ska man kunna förklara det?
Den sortens död är ofattbar.
Mötena med den döden förvandlas till mörka följeslagare.
Värkande, skavande, som man aldrig blir av med.



No comments: